Fräsch kvinnosyn överläkaren har

Läser metro i väntan på tåget mot Arlanda. En av artiklarna handlar om den ökade mängden aborter i Sverige och en överläkare intervjuas för att ge någon slags förklaring till detta.
En trolig anledning är, enligt överläkaren, rädslan för p-pillers biverkningar som diskuterats flitigt i medierna den senaste tiden. Inget konstigt med det tycker jag kom att jag själv nyligen slutat äta p-piller av just den anledningen. Vad jag däremot finner märkligt är hennes uttalande om ”att kvinnorna inte hittat en metod som fungerar”. Så jävla sunkigt att det 2013 fortfarande anses vara kvinnornas ansvar att skydda sig mot oönskade graviditeter. Som om det inte måste till en spermie från en man för att en unge ska bli till.
Jag håller med om att det till viss del förmodligen kan vara okunskap om preventivmedel som till stor del ligger bakom ökningen av aborter. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara fritt fram för en man att sprida spermier omkring sig och sedan gå helt utan ansvar när graviditeten är ett faktum.

image

Icke läskunniga män(niskor)

Människor alltså. Blir så less ibland. Det händer typ dagligen. Jag läser en intressant artikel, bloggpost, krönika, whatever… och en stor del av kommentarerna är inskickade av folk (övervägande andel män) som uppenbarligen redan på förhand bestämt vad de ska tycka om texten. Att faktiskt läsa vad som står verkar inte vara särskilt relevant, huvudsaken är att dom lyckas snappa upp några av nyckelorden som typiskt väcker känslor i diskussioner kring (anti)feminism och rasism.

Senast var det en krönika skriven av Lisa Magnusson i Metro. ”Vi kan alla förändra hederskulturen” var rubriken och redan där tror jag att många bestämmer sig både för vad hederskultur är för något och vad de själva ska tycka om hela texten. Hur som helst. Artikeln hittar du här.

Printscreen från artikeln skriven av Lisa Magnisson

 

Nu kan du sluta läsa om du vill. Men nedan kommer min tolkning av Magnussons krönika samt reflektioner kring kommentarerna till denna. Mest bara för att ge ett exempel på hur det typ alltid ser ut i liknande sammanhang och för att den här krönikan var både kort och lättläst och därför fungerar som ett bra exempel.

Magnusson inleder krönikan med att definiera hederskultur. Hon belyser att tankarna ofta automatiskt dras till olika kända offer för hedersmord och islam/muslimer, men att det alltså inte enbart är detta som är hederskultur,, utan att det tvärtom är något som även finns i traditionellt kristna länder och så även dagens Sverige. Att hederskulturen är en kultur som framförallt är en kultur som utsätter kvinnor för social kontroll. Så här skriver Magnusson själv:

Hederskultur är kultur som utsätter framför allt kvinnor för social kontroll; där de inte får klä sig som de vill, inte får göra vad de vill, inte får vara sexuella. Egentligen borde vi nog faktiskt snarare tala om skamkultur, för det är inte hedern som är själva motorn, utan just skammen.

Ingenstans i texten står det alltså något om att det är någon speciell religion, land eller kultur som åsyftas, utan snarare tvärt om. Det är en extremt öppen definition som i princip stämmer in på vilken kultur som helst i dagens samhälle. Något jag kan tycka är ett misstag av Magnusson är förstås att hon inte är tillräckligt tydlig med detta, men å andra sidan hade det förmodligen ändå inte hjälpt.

För att ändå göra ett (om än ganska vagt) försök att förtydliga att problemet med hederskultur faktiskt även gäller Sverige fortsätter Magnusson med att ge läsaren lättillgänglig och tydlig bakgrundsfakta kring hur det historiskt sett ut i Sverige och poängtera att det inte ens är särskilt länge sedan vi lät ett liknande synsätt styra våra lagar. Magnusson skriver:

Denna skamkultur kopplas ofta ihop med muslimer, men det rör sig snarare om uråldriga traditioner som har djupa rötter i de flesta kulturer, också den kristna västerländska. Ända fram till för bara ett par sekel sedan betraktades våldtäkt i Sverige inte som ett våldsbrott mot själva offret utan som en sorts egendomsbrott mot hennes far eller man. På 1800-talet tvingades kvinnor som haft sex utanför äktenskapet att bära horklut på huvudet, och
utomäktenskapliga barn abortertades, överlämnades som spädbarn till så kallade änglamakerskor som vanvårdade dem till döds eller växte upp i en värld som betraktade dem som smutsiga och mindre värda. Det är mindre än hundra år sedan kvinnor fick rätt att rösta i politiska val.

Det här tolkar jag inte som ett försök att klandra dagens invånare i Sverige för historiska orättvisor, utan helt enkelt bara som en påminnelse om att samhället vi lever i är i ständig förändring och att det inte alls är särskilt länge sedan även Sverige hade liknande inskränkande och objektifierande lagar och traditioner som dom vi ofta brukar förknippa med hederskulturer. Men framförallt fungerar stycket som en övergång till nästa, där Magnusson konkret beskriver dagens Sverige:

Rester av det här tankesystemet lever kvar också i dag. Den senaste tiden har det rapporterats i nyheterna om olika unga tjejer som försökt ta livet av sig efter att det på internet spridits bilder av dem där de är nakna, har sex, blir våldtagna. I Aftonbladet (26/8) skriver en kristdemokrat att hon inte förstår sig på de unga tjejer som har engångssex eftersom de därmed ”nedlåter sig att vara en i mängden”. Kvinnor som är för mycket betraktas som dåliga, äckliga. Redan småtjejer i grundskolan kallas hora om de är kaxiga, utmärker sig och går sina egna vägar – det vill säga är svåra att kontrollera.

Detta är inget annat än skamkultur. Men allra värst är det förstås för unga som inte har något stöd hemifrån utan tvärtom kontrolleras också av sina anhöriga. Enligt en undersökning som Stockholms stad gjorde bland niondeklassare för några år sedan upplever var tionde tjej den sortens begränsningar hemifrån. Även en hel del killar hamnar i kläm, särskilt då homosexuella, om än inte i samma höga utsträckning.

I mina ögon kan det i princip inte bli tydligare. Magnusson pratar om dagens Sverige och då absolut inte uteslutande (första, andra eller tredje generationens) invandrare. Hon pratar om svenskar och Sverige i stort, oavsett bakgrund, oavsett modersmål, oavsett klass. Hon ger tydliga, konkreta exempel på hur den svenska hederskulturen utvecklats från att i lagtexterna inskränka kvinnors rättigheter, till att främst handla om normer och hur (framförallt) kvinnor istället inskränks av förväntningar och skambeläggning. Men Magnusson (och jag med henne) anser att det inte är för sent att förändra samhället men att det krävs att vi alla aktivt jobbar för det. Magnusson avslutar:

Är läget hopplöst? Nej. Vi kan alla hjälpa till att förändra. Till exempel genom att säga emot när någon pratar föraktfullt om en kvinna som ligger runt: Varför bryr du dig? Vad spelar det för roll vad hon gör, ärligt talat? Det är svårt att ifrågasätta, verkligen svårt. Men att göra det är att så ett litet litet tankefrö, och i alla fall några av de där fröna kommer att slå rot och börja gro.

Och rätt vad det är börjar de växa.

Avslutet i sig förtydligar bara ännu en gång att det inte är det vi traditionellt betraktar som hederskultur som åsyftas, utan att det tvärt om även finns hederskultur i dagens Sverige. Den uttrycks på ett lite annorlunda sätt än vad vi är vana vid att se som hederskultur, men likväl finns den där. Jämt och ständigt. Råden till flickor och kvinnor om hur dom bäst undviker att bli våldtagna (som om det låg på deras ansvar och inte förövarens), glåporden till tjejer som ”ligger runt för mycket” (som tydligt visar att sex är till för killars njutning och inte tjejers), den allmänna uppfattningen om att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själva om dom var ”för fulla” eller hade ”för utmanande klädsel” (men en man som flashar med sin kostym och rolex-klocka blir aldrig skambeläggd för ett eventuellt rån), osv. Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Men det är alltså det här krönikan egentligen handlar om, om än lite luddigt invirat. Det handlar om att bredda begreppet hederskultur till att inte bara handla om något som sker i främmande länder av ”dom andra”. Det är nämligen någonting mycket större, som är närvarande även i Sverige och andra västerländska kulturer. Det tar sig bara ett annat uttryck.

Så vad menar jag med min rubrik och inledningen då? Att folk inte är läskunniga och har bestämda åsikter redan på förhand? Jo, hör och häpna. Här är några urklipp från kommentarsfältet.

Kommentar till krönikan

Så Michael, du tror alltså att krönikan handlar om religion? Antar att det är introt rörande hederskultur inom Islam och den ”kristna västerländska” som leder in dina tankar på detta. Mitt råd till dig är däremot: läs om, läs rätt!

Kommentar till krönikan

Jocka dravlar på om vår (icke)rätt att bekämpa andras kulturer. Jag skulle kalla det ett klassiskt sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på andra genom att moralisera kring sin egen oförmåga och/eller dra in var-och-en-får-sköta-sig-själv-principen. Jocke väljer däremot att fullständigt ignorera det faktum att det som sagt är (surprise!) Sverige och den svenska kulturen krönikan huvudsakligen handlar om. Så Jocke, du behöver inte oroa dig för att komma inklampandes i någon främmande kultur och trampa någon där på tårna med din västerländska överlägsenhet. För det är den västerländska kulturen vi ska bekämpa!

Kommentar till krönikan

Återigen avståndstagande och not-my-business-attityden. Jag undrar vilka Stephen syftar på när han skriver ”det kan dom bara göra själva”? Jag förutsätter att Stephen är svensk (eftersom han skriver på svenska på en svensk nyhetssajt) och enligt hans eget resonemang är det alltså bara han själv och alla vi andra som är invånare i Sverige som kan göra något åt problemet! Misstänker däremot att även Stephen missade den lilla detaljen att krönikan handlar om kulturen här och inte i något ”främmande land” med en massa ”dom”.

Kommentar till krönikan

 

Sist men inte minst en personlig favorit. Denna är nämligen klassisk i sammanhanget. Istället för att kommentera krönikan i stort och dess faktiska budskap väljer Silver alltså att gnälla över den (otroligt korta och koncisa) bakgrundsfaktan  kring svenskt kvinnoförtryck genom historien. Och återigen avståndstagandet. Hederskultur har inte sitt ursprung här! Feministerna är tokiga och drar in irrelevant problematik, för det är DOM ANDRA som förtrycker, inte jag, inte vi svenska gullegossar till män! Såatteeehh…

Ja, vad ska en säga? I nuläget känns det ungefär som att jag är den enda som faktiskt läste krönikan och inte bara rubriken. Men som sagt. Det är som vanligt. Förutfattade meningar och en stark oförmåga/ovilja att ändra uppfattning eller se sin egen del i ett problem. I skrivande stund finns det 36 kommentarer. Samtliga är skrivna av män. Inte en enda behandlar det som krönikan faktiskt handlar om.

Vad händer med Umeå?

Alltså. Umeå är väl inte någon pytteliten håla (ändå Sveriges 10:e största stad liksom), men vad tusan är det som händer? Egocentrisk som jag är så kan jag ju nästan kunnat tro att det är min frånvaro i denna vackra stad som orsakat ett totalt förfall.

Först var det ett mord på perrongen på tågstationen i centrala Umeå. En kvinna blev skjuten tidigt en morgon och en hel bunt resenärer blev vittnen till den blödande kvinnan som försökte få hjälp, men vars liv alltså inte gick att rädda. Därefter var det bomben. Ja, du läste rätt. Hela Rådhustorget med kringliggande butiker mitt i stadskärnan fick utrymmas på grund av ett misstänkt föremål som polisens bombexperter fick spränga bort. Har dock inte hört så mycket mer om det sedan dess så jag vet inte riktigt om det var någon riktig bomb eller hur det nu var.

Det senaste i raden händelser är iaf att det varit någon slags nazistdemonstration tror jag. Jag har ärligt talat inte så bra koll på exakt vad som hänt annat än att hela mitt facebookflöde svämmar över av bilder från Rådhustorget (samma som tidigare i sommar alltså utsattes för ett misstänkt bombattentat) där en massa människor demonstrerar mot nazism och jag har även sett korta filmer med människor som skriker. ”Inga nazister på våra gator! Inga nazister på våra gator!”. Självklart är det jättebra att det sker såna kraftiga protester mot nazismen, men att det ens ska behövas känns ju för sorgligt.

Sitter här nere i söder och väntar förundrat men även förfärat på vad som ska bli nästa grej? Men jag ska ju upp till Umeå nästa vecka så då kanske staden lugnar ner sig ett tag. Eller är det någon som kan komma på en annan förklaring än min frånvaro som anledningen till detta förfall? Nej, jag tänkte väl det!

Snodde förresten en bild från mitt facebookflöde. En gammal lagkompis har varit på demonstration och fotat. Heja Umeå!

Demonstration mot nazismen i Umeå

 

Uppdatering:

Här är en artikel i VK som handlar om manifestationen mot nazism.

Angående Sales by Crowd

Skitkul att se att det verkar gå bra för by Crowd som jag var med att utveckla förra hösten! Jag jobbade då, på sidan av mina studier, extra som UX-designer och frontendutvecklare för plattformen Sales by Crowd, men slutade i samband med att jag flyttade till Stockholm. Men lite titt som tätt får jag uppdateringar framförallt på facebook om vad som händer med by Crowd (som numera alltså även har andra plattformar än bara Sales). Det senaste jag läste var att Jenny Boberg är ny delägare. Kul! Här är en artikel på ämnet.

Lisa <3 Karin

Kan du gissa vad jag gjorde igår? Nej, jag trodde väl det! Igår var dagen då jag köpte en ny cykel! Har ju varit utan ganska länge nu sen min förra blev stulen (hrmpf). Men nu har jag alltså en ny.
Jag köpte faktiskt en likadan som den jag hade innan, nämligen en Monark av modellen Karin. Skillnaden mot för den gamla är däremot att denna är rosa! Superfin! Den har dessutom inbyggd dynamo för framlyset vilket känns rätt lyxigt!
Här är hon, min skönhet:

image

image