Att jag aldrig lär mig!

Det är för mig ett mysterium hur jag fortfarande, efter ungefär sisådär 160-ish månader som blödande varelse, kan bli förvånad varje gång jag får mens.

Tecken finns där en eller ett par dagar i förväg. Magen blir uppblåst och irriterad, jag får springa på toa stup i kvarten. Men gång på gång så sitter jag alltid och funderar på om det är nåt konstigt jag ätit istället för att inse att det kanske bara är samma anledning som alla gånger tidigare. Först när jag sitter på jobbet och har åkt ifrån allt vad menskopp heter så inser jag mitt misstag. Att jag aldrig lär mig!

Vintertid är kommen

Klockan är strax efter 21 lördagen 26:e oktober och jag har precis upptäckt, av en ren slump, att det är inatt klockan ska ställas om till vintertid. Hur kommer det sig att jag alltid får veta etta av en slump bara några timmar innan det sker? Och än viktigare, hur länge ska jag kunna leva på flaxet innan jag för första gången faktiskt missar det helt? En del av mig kan inte sluta tänka att det är märkligt hur lite det skyltas med sån viktig information. Men å andra sidan så antar jag att det skyltas precis tillräckligt med tanke på att jag på något märkligt sätt alltid lyckas få reda på det i tid.

Nu är det slutgrubblat, party väntar!

Vad händer med Umeå?

Alltså. Umeå är väl inte någon pytteliten håla (ändå Sveriges 10:e största stad liksom), men vad tusan är det som händer? Egocentrisk som jag är så kan jag ju nästan kunnat tro att det är min frånvaro i denna vackra stad som orsakat ett totalt förfall.

Först var det ett mord på perrongen på tågstationen i centrala Umeå. En kvinna blev skjuten tidigt en morgon och en hel bunt resenärer blev vittnen till den blödande kvinnan som försökte få hjälp, men vars liv alltså inte gick att rädda. Därefter var det bomben. Ja, du läste rätt. Hela Rådhustorget med kringliggande butiker mitt i stadskärnan fick utrymmas på grund av ett misstänkt föremål som polisens bombexperter fick spränga bort. Har dock inte hört så mycket mer om det sedan dess så jag vet inte riktigt om det var någon riktig bomb eller hur det nu var.

Det senaste i raden händelser är iaf att det varit någon slags nazistdemonstration tror jag. Jag har ärligt talat inte så bra koll på exakt vad som hänt annat än att hela mitt facebookflöde svämmar över av bilder från Rådhustorget (samma som tidigare i sommar alltså utsattes för ett misstänkt bombattentat) där en massa människor demonstrerar mot nazism och jag har även sett korta filmer med människor som skriker. ”Inga nazister på våra gator! Inga nazister på våra gator!”. Självklart är det jättebra att det sker såna kraftiga protester mot nazismen, men att det ens ska behövas känns ju för sorgligt.

Sitter här nere i söder och väntar förundrat men även förfärat på vad som ska bli nästa grej? Men jag ska ju upp till Umeå nästa vecka så då kanske staden lugnar ner sig ett tag. Eller är det någon som kan komma på en annan förklaring än min frånvaro som anledningen till detta förfall? Nej, jag tänkte väl det!

Snodde förresten en bild från mitt facebookflöde. En gammal lagkompis har varit på demonstration och fotat. Heja Umeå!

Demonstration mot nazismen i Umeå

 

Uppdatering:

Här är en artikel i VK som handlar om manifestationen mot nazism.

Sociala medier

Läste ett inlägg inne hos HanaPee om hur hon berörs när hon upptäcker att människor som tidigare följt henne på Instagram nu inte gör detta längre och att hon då hämnas genom att avfölja dom tillbaka. Trodde till en början att hon överdriver (och det kanske hon gör?) men inser när jag läser kommentarerna till inlägget att det verkar vara många som håller med och reagerar likadant. Jag får mig en tankeställare. Nog för att jag vet att folk har en tendens att bli mer eller mindre besatta av sociala medier, men jag hade nog inte fattat att det var så ”illa”. Själv använder jag facebook, twitter, bloglovin och instagram. Vet iofs inte om bloglovin ens räknas som socialt medium på samma sätt som dom övriga, men det är iaf relevant i min tankegång eftersom jag använder varje medium med ett specifikt syfte.

För mig är facebook det allmänna hålet där all skit (och oskit) samlas. Jag är facebookvän med alla möjliga människor. Nära vänner, gamla pojkvänner, före detta klasskompisar, ytligt bekanta, människor från utbildningen… ja, you name it. Den gemensamma nämnaren för alla mina facebookvänner är däremot att jag känner dom alla IRL mer eller mindre. Jag ska inte påstå att jag känner alla särskilt väl men jag har åtminstone träffat alla och känner av någon anledningen nån sorts samhörighet med dessa. Titt som tätt gör jag förstås en rensning bland mina facebookvänner och mitt kriterium brukar då vara ”skulle jag säga hej om jag mötte den här personen på stan?”. Så då förstår ni på ett ungefär var gränsen för mina facebookvänner går. Har du skickat en vänförfrågan till mig som jag tackat nej till? Eller har jag rent av avslutat en facebook-relation med dig? Då är den troligaste anledningen att jag inte känner någon samhörighet med dig längre, vilket absolut inte ska förväxlas med att jag på något sätt tycker illa om dig som person (även om detta såklart inte är helt uteslutet).

Twitter däremot är någonting helt annat. Twitter är mitt allmänna flöde dels för att hålla mig uppdaterad inom mina intresseområden (till exempel feminism och webbutveckling) men även för att hålla lite koll på folk som jag känner och som i allmänhet brukar skriva kvicka/roliga/intressanta tweets. I regel kan en nog säga att mitt twitterflöde är ganska opersonligt så tillvida att jag inte följer folk baserat på vilka dom är eller hur väl/om jag känner personerna eller inte, utan utgår helt och hållet ifrån vad som skrivs.

Bloglovin skulle jag nog kunna säga är ännu mer opersonligt. Detta använder jag nämligen enbart för att följa mina ABSOLUTA favoritbloggar. På bloglovin följer jag till exempel bara 1 (!) person som jag känner IRL. I övrigt använder jag det enbart för att hålla koll på bloggar som jag läser (flera gånger) dagligen. Där så gott som samtliga huvudsakligen handlar om antingen feminism, smink eller inredning/design. Värt att nämna är ju att jag till exempel inte följer en enda smink-människa på twitter medan jag å andra sidan inte följer en enda programmerings- eller teknikblogg på bloglovin.

Och så slutligen instagram, som ursprungligen var ingångspunkten för hela den här tankeprocessen. Instagram, ja det kan jag knappt sätta ord på vad jag använder det till. Instagram är nog framförallt min absolut sista backup. Flödet som jag kollar när alla andra flöden redan är kollade eller när jag inte har tid/ork att läsa något vettigt utan bara vill ha lite feel good-bilder. Återigen så är jag tämligen ointresserad av vilka personerna bakom bilderna är, utan det som intresserar mig är snarare vad bilderna visar. Nog för att jag i skrivande stund nog bara följer folk som jag faktiskt känner IRL (tror jag iaf…), men dom jag följer är inte på något sätt följda baserade på hur väl jag känner dessa utan snarare på vilken typ av bilder de lägger upp och hur ofta detta sker. En skulle väl kunna säga att mitt instagramflöde består av bilder från folk jag känner och som dessutom har en något så när artistisk känsla över sina bilder.

En sak som både twitter och instagram däremot har gemensamt är att det för mig är otroligt viktigt hur ofta folk postar något. Jag följer ingen som aldrig postar något. Men å andra sidan så orkar jag inte med folk som postar stup i kvarten heller. Eftersom bloglovin är det enda stället jag definitivt kollar varje dag så blir jag bara stressad ifall twitter- eller instagram-flödet hinner bli alltför uppdaterat innan jag kollar det igen. Jag vill liksom att det ska vara lagom långt för att jag ska hinna kolla en väsentlig del av det under tiden jag sitter på tunnelbanan eller på toaletten.

Vet inte om någon känner sig det minsta klokare av det här? Men det är iaf en beskrivning av hur jag ser på sociala medier och på vilket sätt jag tycker att dom fyller olika behov. Sen kan jag förstås förstå att andra ser på saken på helt andra sätt och att det kan kännas tråkigt om en märker att någon som följt en tidigare inte gör detta längre. Men om så är fallet så tror jag att en kan må bra av (och förhoppningsvis känna sig lite tröstad av) att ta ett steg tillbaka och fundera kring om det verkligen är så jävla viktigt, varför det är viktigt och om det inte är mer troligt att personerna som avföljer kanske helt enkelt bara har ett annat syfte med sina flöden än en själv istället för att ta det personligt.

En mörk dag

Idag är en mörk dag. Nog för att det är soligt, fint och varmt, men inombords känns den ganska mörk. Det började redan under eftermiddagen på jobbet. Jag upptäckte till min förfäran att min favoritpenna på något mystiskt sätt försvunnit ur mitt pennfack på jobbet. Inte för att det är någon större katastrof, det var ju trots allt en helt vanlig pilot-penna som går att köpa lite här och var. Men bara grejen att någon på kontoret tagit den ur mitt pennfack utan att lägga tillbaka den sen gör mig lite smått irriterad. När jag frågade runt bland kollegorna var det ingen som hade sett den, men å andra sidan vara bara ungefär hälften av dem närvarande. Den kommer troligtvis fram någon dag och jag är absolut inte orolig för att någon medvetet ska ha snott den. Jag blir däremot lite irriterad över att folk inte kan lägga tillbaka sånt dom lånar, speciellt när jag inte varit där och gett min tillåtelse att låna prylen.

Men som du förstår så är det inte bara detta som svärtat ner dagen. För knappt hade jag hunnit hem från jobbet då jag upptäckte nästa (betydligt allvarligare) stöld. Min cykel! Min älskade cykel är borta! Eftersom vägarbetarna så fint skurit av alla vettiga vägar mellan mitt hem och tunnelbanan så brukar jag cykla till och från stationen. Men idag blev det inget från, för när jag klev av tåget på väg hem så fanns där ingen cykel kvar. Jag som ÄLSKAR (!) min cykel! Hur ska jag överleva utan den lixom? Min Karin (ja, den heter så) är bortrövad.

Och… du trodde väl inte att det slutar här? Nej, klockan är ju bara barnet! Jag började laga mat när jag kom hem. En stund senare kom T hem och jag lämnade över matlagningen till honom medan jag gick ner i tvättstugan för att tömma maskinen. Döm om min förvåning när jag kommer upp 10 minuter senare och det luktar vansinnigt äckligt och obehagligt. Vad har han gjort lixom? Jo, det ska jag tala om. Min älskade sambo hade då lyckats elda på plasthandtaget på stekpannan. Så nu sitter vi här, fönstren på vid gavel men lukten av bränd plast vill inte försvinna.

Till råga på allt fick jag dessutom veta tidigare idag att en kär vän fått inte mindre än två epilepsianfall idag. Påverkar väl inte direkt mig personligen sådär men jag lider med henne och önskar så in i bomben att epilepsin bara kunde försvinna! Extra tungt blir det förstås med tanke på att hon alldeles nyligen började få anfall igen efter att ha varit förskona i över 1 år.

Men men… har inte tid att sitta här längre. Vi ska nämligen ut på cykeljakt för att se om det möjligtvis kan vara en fotbollssupporter som lånat min cykel på väg till matchen på Friends ikväll. Önska mig lycka till!

Bloggen förändras

Bloggen har nu funnits i… kanske 2 år (?) och jag känner att den just nu är inne i en stor förändringsfas. När bloggen skapas var det huvudsakligen för att jag tyckte att det var för omotiverande att göra en vanlig portfolio för mitt skolarbete och bestämde mig därför för att skriva och posta bilder på det jag pysslade med lite mer fortlöpande istället. Bloggen blev alltså en slags levande portfolio som var helt och hållet inriktad på mitt skolarbete och eventuella sommarjobb och extrajobb. Jag valde att helt och hållet hålla en professionell nivå i bloggen och inte gå in djupare på övriga intressen utöver skolan eller händelser av mer privat karaktär.

Att jag försökte hålla bloggen nischad till en så pass liten del av mitt liv ledde däremot till att jag inte skrev särskilt ofta. Det hände helt enkelt inte tillräckligt mycket nya saker för att det skulle kännas som att det fanns något vettigt att skriva om mer än möjligtvis någon gång i månaden på sin höjd. På senare tid har jag däremot börjat känna mer och mer att det här med att blogga faktiskt kan vara riktigt kul! Vad jag däremot känner mig peppad att skriva om är inte alltid förenligt med vad jag gör i skolan och/eller på jobbet. Det pysslar jag ju ändå med 8 timmar om dagen. Dessutom tänker jag att bloggen kan vara ett roligt sätt för familj och vänner från Norrland att hålla lite koll på vad som händer i mitt liv nu när jag har flyttat!

Så. Med det sagt så har jag egentligen 4 intressen som jag känner att jag tycker är intressant att ventilera och/eller diskutera.

  1. Mitt liv i allmänhet
  2. Smink och skönhet
  3. Roliga/intressanta teknikprylar/tjänster
  4. Feminism/genus

Jag tvivlar starkt på att jag kommer hålla alla mina inlägg till listan ovan. Men tänkte iaf börja med att städa upp lite bland kategorierna så får vi väl se vart det hela leder sen!

På egen hand

God morgon världen. Lördagsmorgon, lite lätt kyligt väder eftersom solen inte hunnit värma upp luften än. Och här ligger jag i sängen och bara njuter av helg och ledighet. Egentligen har jag varit uppe en timme redan eftersom jag håller på att tvätta, men medan tvättmaskinen kör kan jag lika gärna passa på att halva öva lite till. T ligger bredvid och snarkar. Det är ovanligt. Dels för att han inte brukar snarka och dels för att han sällan sover längre än mig. Men idag är han sjuk så jag låter honom sova vidare medan jag fixar tvätten själv. En så underbar flickvän är jag.

Egentligen var planen att vi skulle ut på stan och springa några ärenden idag, men vi får väl se hur det blir med den saken. Det är möjligt att jag kanske får fara själv och fixa en del av sakerna.

Jag har tänkt en del på det här med att göra saker själv, på egen hand. Ibland kan det vara bland det bästa jag vet. Att gå runt på stan och strosa i min egen takt, i affärerna jag själv finner intressanta och tänka mina egna tankar. Utan att behöva visa hänsyn för någon som bara vill titta på saker som en är ute efter. Då har jag möjlighet att titta på alla möjliga fina saker utan att ens ha en tanke på att köpa något och jag kan få inspiration till min egen kreativitet.

Det skulle vara intressant att veta om det är många fler som känner ungefär som jag. Är det andra som ibland föredrar att göra saker på egen hand?

Mäktiga jag

I morse när jag gick till jobbet så slogs jag av en rätt så härlig tanke. Denna tanka var, med risk för att låta lite väl självgod, hur vansinnigt mäktig jag är. För tänk efter, jag har ännu inte tagit min examen men jäklar vad många tuffa grejer jag har hunnit göra. Och då kan jag ändå inte direkt påstå att jag har ansträngt mig för att det ska hända. Jag har helt enkelt bara en förmåga att få erbjudanden som jag ibland tackar ja till.

Men vad tusan har jag gjort för mäktiga saker då? Bland annat har jag gjort en webbplats åt stiftelsen Axelfonden som drivs av KFUM som man ändå måste erkänna är en rätt stor organisation, jag har varit med och byggt en komplex och innovativ webbplats för startupföretaget Sales by Crowd och jag driver min egen firma. Detta trots att jag absolut inte identifierar mig själv varken som entreprenör, innovatör eller särskilt kreativ. Värt att tillägga är även att jag genom åren tackat nej till oräkneliga andra erbjudanden i form av sommarjobb, extrajobb, examensjobb och riktiga anställningar. Igår var jag dessutom på ett första uppstartsmöte med den webbansvarige på en av Sveriges största tidskrifter inom sitt område, eftersom jag ska utveckla en prototyp för deras framtida webbtidning.

Så här sitter jag alltså nu, ska precis påbörja dagens jobb, och känner mig så där lite extra mäktig. Den här känslan ska jag göra mitt bästa för att komma ihåg nästa gång jag får en släng av sviktande självförtroende.

Knäckebrödssmulor i sängen

Råkade ramla över H&M’s senaste reklamfilm för sommarens badmode tidigare idag. Tydligen är Beyoncé året bikinimodell och hon passar dessutom på att promota sin nya singel när hon lix håller på. Så långt allt gott. Men vad som slog mig är att nu är det inte bara vatten som ska hällas över kvinnokroppar för att dom ska reduceras ner till simpla objekt, utan tydligen fungerar det lika bra med sand! Jag vet inte jag… själv föreställer jag mig mest bara känslan av knäckebrödssmulor mellan lakanen och hur ofantligt osexigt och frustrerande det skulle vara.

Det gäller att börja köna i tid!

Förra veckan blev jag moster! Mitt första syskonbarn har därmed kommit till världen, men kommer snart följas av ytterligare ett (ja, båda min systrar blev gravida med bara nån månads mellanrum). Känns otroligt kul och jag ska bli världens coolaste moster. Men jag måste ju erkänna att det här med att nära och kära förökar sig har helt klart fått mig att tänka.

Första gången jag pratade med min syster efter förlossningen så undvek jag medvetet den klassiska frågan ”vad blev det?”, bara för att jag faktiskt inte tycker att det borde spela någon roll. Men nu i efterdyningarna har jag insett hur otroligt inkörda vi människor är på kön. Den första frågan jag har fått av alla mina vänner som fått veta att bäbisen äntligen kommit ut har varit just ”vad blev det?” och jag kan inte låta bli att tänka tyst för mig själv ”Ett barn för fan! Det blev ett människobarn!”. Jag har (tyvärr) inte sagt det högt utan istället svarat ”jag frågade inte, men hon kallade hen för ‘han’ så jag antar att det blev en pojke”, men nästa gång då jävlar. Då ska jag ge ett svar som är lika korkat som frågan.