Glad första advent! (i efterskott)

Jag vet att det är andra advent imorgon men eftersom jag är fantastiskt dålig på att uppdatera den här bloggen så kommer förra helgens bravader nu istället. Då hade jag nämligen besök av bästa F från Umeå och vi hade en riktig julmysig adventshelg tillsammans. Glögg, pepparkakor, saffransbullar, risgrynsgröt och skinkmackor var helgens diet och dessutom bestod söndagen av besök på inte mindre än 3 (!) julmarknader. Huvudnumret var julmarknaden på Skansen. Det blåste en hel del men vi hade klätt oss ordentligt med långkalsonger och täckjackor så det var mysigt ändå.

Rad med stånd på Skansens julmarkand 2013

 

En gammeldags Konsum-butik inne på Skansen

På vägen hem traskade vi även förbi Kungsträdgården där dom satt upp årets skridskobana och julmarknadsstånd och därefter även Stortorget i Gamla stan.

Skridskobanan i Kungsträdgården

Förutom alla traditionella julmarknader så besökte vi även julmarknaden på konstfack där studenterna sålde alltifrån handmålade affischer och tavlor till saker som var virkade eller gjorda i glas eller porslin. Ett av mina favorithörn var däremot en vägg där besökarna fick skriva upp sina kvinnliga förebilder. Jag är inte helt 100 på vad väggen i slutändan skulle användas till men budskapet som stod målat stort över väggen var iaf ”Uppmärksamma vem som är norm”.

"Uppmärksamma vem som är norm". En vägg full av kvinnliga förebilder på konstfacks julmarknad 2013.

Fräsch kvinnosyn överläkaren har

Läser metro i väntan på tåget mot Arlanda. En av artiklarna handlar om den ökade mängden aborter i Sverige och en överläkare intervjuas för att ge någon slags förklaring till detta.
En trolig anledning är, enligt överläkaren, rädslan för p-pillers biverkningar som diskuterats flitigt i medierna den senaste tiden. Inget konstigt med det tycker jag kom att jag själv nyligen slutat äta p-piller av just den anledningen. Vad jag däremot finner märkligt är hennes uttalande om ”att kvinnorna inte hittat en metod som fungerar”. Så jävla sunkigt att det 2013 fortfarande anses vara kvinnornas ansvar att skydda sig mot oönskade graviditeter. Som om det inte måste till en spermie från en man för att en unge ska bli till.
Jag håller med om att det till viss del förmodligen kan vara okunskap om preventivmedel som till stor del ligger bakom ökningen av aborter. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara fritt fram för en man att sprida spermier omkring sig och sedan gå helt utan ansvar när graviditeten är ett faktum.

image

Icke läskunniga män(niskor)

Människor alltså. Blir så less ibland. Det händer typ dagligen. Jag läser en intressant artikel, bloggpost, krönika, whatever… och en stor del av kommentarerna är inskickade av folk (övervägande andel män) som uppenbarligen redan på förhand bestämt vad de ska tycka om texten. Att faktiskt läsa vad som står verkar inte vara särskilt relevant, huvudsaken är att dom lyckas snappa upp några av nyckelorden som typiskt väcker känslor i diskussioner kring (anti)feminism och rasism.

Senast var det en krönika skriven av Lisa Magnusson i Metro. ”Vi kan alla förändra hederskulturen” var rubriken och redan där tror jag att många bestämmer sig både för vad hederskultur är för något och vad de själva ska tycka om hela texten. Hur som helst. Artikeln hittar du här.

Printscreen från artikeln skriven av Lisa Magnisson

 

Nu kan du sluta läsa om du vill. Men nedan kommer min tolkning av Magnussons krönika samt reflektioner kring kommentarerna till denna. Mest bara för att ge ett exempel på hur det typ alltid ser ut i liknande sammanhang och för att den här krönikan var både kort och lättläst och därför fungerar som ett bra exempel.

Magnusson inleder krönikan med att definiera hederskultur. Hon belyser att tankarna ofta automatiskt dras till olika kända offer för hedersmord och islam/muslimer, men att det alltså inte enbart är detta som är hederskultur,, utan att det tvärtom är något som även finns i traditionellt kristna länder och så även dagens Sverige. Att hederskulturen är en kultur som framförallt är en kultur som utsätter kvinnor för social kontroll. Så här skriver Magnusson själv:

Hederskultur är kultur som utsätter framför allt kvinnor för social kontroll; där de inte får klä sig som de vill, inte får göra vad de vill, inte får vara sexuella. Egentligen borde vi nog faktiskt snarare tala om skamkultur, för det är inte hedern som är själva motorn, utan just skammen.

Ingenstans i texten står det alltså något om att det är någon speciell religion, land eller kultur som åsyftas, utan snarare tvärt om. Det är en extremt öppen definition som i princip stämmer in på vilken kultur som helst i dagens samhälle. Något jag kan tycka är ett misstag av Magnusson är förstås att hon inte är tillräckligt tydlig med detta, men å andra sidan hade det förmodligen ändå inte hjälpt.

För att ändå göra ett (om än ganska vagt) försök att förtydliga att problemet med hederskultur faktiskt även gäller Sverige fortsätter Magnusson med att ge läsaren lättillgänglig och tydlig bakgrundsfakta kring hur det historiskt sett ut i Sverige och poängtera att det inte ens är särskilt länge sedan vi lät ett liknande synsätt styra våra lagar. Magnusson skriver:

Denna skamkultur kopplas ofta ihop med muslimer, men det rör sig snarare om uråldriga traditioner som har djupa rötter i de flesta kulturer, också den kristna västerländska. Ända fram till för bara ett par sekel sedan betraktades våldtäkt i Sverige inte som ett våldsbrott mot själva offret utan som en sorts egendomsbrott mot hennes far eller man. På 1800-talet tvingades kvinnor som haft sex utanför äktenskapet att bära horklut på huvudet, och
utomäktenskapliga barn abortertades, överlämnades som spädbarn till så kallade änglamakerskor som vanvårdade dem till döds eller växte upp i en värld som betraktade dem som smutsiga och mindre värda. Det är mindre än hundra år sedan kvinnor fick rätt att rösta i politiska val.

Det här tolkar jag inte som ett försök att klandra dagens invånare i Sverige för historiska orättvisor, utan helt enkelt bara som en påminnelse om att samhället vi lever i är i ständig förändring och att det inte alls är särskilt länge sedan även Sverige hade liknande inskränkande och objektifierande lagar och traditioner som dom vi ofta brukar förknippa med hederskulturer. Men framförallt fungerar stycket som en övergång till nästa, där Magnusson konkret beskriver dagens Sverige:

Rester av det här tankesystemet lever kvar också i dag. Den senaste tiden har det rapporterats i nyheterna om olika unga tjejer som försökt ta livet av sig efter att det på internet spridits bilder av dem där de är nakna, har sex, blir våldtagna. I Aftonbladet (26/8) skriver en kristdemokrat att hon inte förstår sig på de unga tjejer som har engångssex eftersom de därmed ”nedlåter sig att vara en i mängden”. Kvinnor som är för mycket betraktas som dåliga, äckliga. Redan småtjejer i grundskolan kallas hora om de är kaxiga, utmärker sig och går sina egna vägar – det vill säga är svåra att kontrollera.

Detta är inget annat än skamkultur. Men allra värst är det förstås för unga som inte har något stöd hemifrån utan tvärtom kontrolleras också av sina anhöriga. Enligt en undersökning som Stockholms stad gjorde bland niondeklassare för några år sedan upplever var tionde tjej den sortens begränsningar hemifrån. Även en hel del killar hamnar i kläm, särskilt då homosexuella, om än inte i samma höga utsträckning.

I mina ögon kan det i princip inte bli tydligare. Magnusson pratar om dagens Sverige och då absolut inte uteslutande (första, andra eller tredje generationens) invandrare. Hon pratar om svenskar och Sverige i stort, oavsett bakgrund, oavsett modersmål, oavsett klass. Hon ger tydliga, konkreta exempel på hur den svenska hederskulturen utvecklats från att i lagtexterna inskränka kvinnors rättigheter, till att främst handla om normer och hur (framförallt) kvinnor istället inskränks av förväntningar och skambeläggning. Men Magnusson (och jag med henne) anser att det inte är för sent att förändra samhället men att det krävs att vi alla aktivt jobbar för det. Magnusson avslutar:

Är läget hopplöst? Nej. Vi kan alla hjälpa till att förändra. Till exempel genom att säga emot när någon pratar föraktfullt om en kvinna som ligger runt: Varför bryr du dig? Vad spelar det för roll vad hon gör, ärligt talat? Det är svårt att ifrågasätta, verkligen svårt. Men att göra det är att så ett litet litet tankefrö, och i alla fall några av de där fröna kommer att slå rot och börja gro.

Och rätt vad det är börjar de växa.

Avslutet i sig förtydligar bara ännu en gång att det inte är det vi traditionellt betraktar som hederskultur som åsyftas, utan att det tvärt om även finns hederskultur i dagens Sverige. Den uttrycks på ett lite annorlunda sätt än vad vi är vana vid att se som hederskultur, men likväl finns den där. Jämt och ständigt. Råden till flickor och kvinnor om hur dom bäst undviker att bli våldtagna (som om det låg på deras ansvar och inte förövarens), glåporden till tjejer som ”ligger runt för mycket” (som tydligt visar att sex är till för killars njutning och inte tjejers), den allmänna uppfattningen om att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själva om dom var ”för fulla” eller hade ”för utmanande klädsel” (men en man som flashar med sin kostym och rolex-klocka blir aldrig skambeläggd för ett eventuellt rån), osv. Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Men det är alltså det här krönikan egentligen handlar om, om än lite luddigt invirat. Det handlar om att bredda begreppet hederskultur till att inte bara handla om något som sker i främmande länder av ”dom andra”. Det är nämligen någonting mycket större, som är närvarande även i Sverige och andra västerländska kulturer. Det tar sig bara ett annat uttryck.

Så vad menar jag med min rubrik och inledningen då? Att folk inte är läskunniga och har bestämda åsikter redan på förhand? Jo, hör och häpna. Här är några urklipp från kommentarsfältet.

Kommentar till krönikan

Så Michael, du tror alltså att krönikan handlar om religion? Antar att det är introt rörande hederskultur inom Islam och den ”kristna västerländska” som leder in dina tankar på detta. Mitt råd till dig är däremot: läs om, läs rätt!

Kommentar till krönikan

Jocka dravlar på om vår (icke)rätt att bekämpa andras kulturer. Jag skulle kalla det ett klassiskt sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på andra genom att moralisera kring sin egen oförmåga och/eller dra in var-och-en-får-sköta-sig-själv-principen. Jocke väljer däremot att fullständigt ignorera det faktum att det som sagt är (surprise!) Sverige och den svenska kulturen krönikan huvudsakligen handlar om. Så Jocke, du behöver inte oroa dig för att komma inklampandes i någon främmande kultur och trampa någon där på tårna med din västerländska överlägsenhet. För det är den västerländska kulturen vi ska bekämpa!

Kommentar till krönikan

Återigen avståndstagande och not-my-business-attityden. Jag undrar vilka Stephen syftar på när han skriver ”det kan dom bara göra själva”? Jag förutsätter att Stephen är svensk (eftersom han skriver på svenska på en svensk nyhetssajt) och enligt hans eget resonemang är det alltså bara han själv och alla vi andra som är invånare i Sverige som kan göra något åt problemet! Misstänker däremot att även Stephen missade den lilla detaljen att krönikan handlar om kulturen här och inte i något ”främmande land” med en massa ”dom”.

Kommentar till krönikan

 

Sist men inte minst en personlig favorit. Denna är nämligen klassisk i sammanhanget. Istället för att kommentera krönikan i stort och dess faktiska budskap väljer Silver alltså att gnälla över den (otroligt korta och koncisa) bakgrundsfaktan  kring svenskt kvinnoförtryck genom historien. Och återigen avståndstagandet. Hederskultur har inte sitt ursprung här! Feministerna är tokiga och drar in irrelevant problematik, för det är DOM ANDRA som förtrycker, inte jag, inte vi svenska gullegossar till män! Såatteeehh…

Ja, vad ska en säga? I nuläget känns det ungefär som att jag är den enda som faktiskt läste krönikan och inte bara rubriken. Men som sagt. Det är som vanligt. Förutfattade meningar och en stark oförmåga/ovilja att ändra uppfattning eller se sin egen del i ett problem. I skrivande stund finns det 36 kommentarer. Samtliga är skrivna av män. Inte en enda behandlar det som krönikan faktiskt handlar om.

Om jag inte själv upplevt det så finns det inte!

Sundsvalls tidning publicerade idag en artikel om Linnéa och Michelle i Sundsvall som vill samla alla unga feminister i Sundsvall genom att starta Unga feminister (som enligt artikeln redan finns bland annat i Umeå och Gävle och är en samarbetsorganisation till Feministiskt Initiativ). Hela artikeln hittar du här.

Grundidén med initiativet är alltså att Linnéa och Michelle dels vill skapa en organisation där feminister kan träffas för att diskutera, men även för att sprida information om vad feminism faktiskt är för något eftersom det verkar finnas en ”utbredd okunskap om vad feminism egentligen är”. På det stora hela är dom flesta kommentarerna till artikeln positiv, men en och annan kritiker har förstås redan smugit sig in. Till exempel Elsa som skriver:

”Det är dags att lägga ner gnället om patriarkat nu. Det blir inte mer patriarkatiskt än man tillåter det bli, så istället för att ägna all sin tid åt att twittra,blogga och systerligt dunka varandra i ryggen iklädd offerkoftor så steppa upp och visa att det finns handlingskraft.Dagens feminister startar hatdrev och gnäller men gör inte särskilt mycket rent faktiskt åt de situationer de beklagar sig över. Jag har aldrig blivit behandlad sämre än männen omkring mig. För jag agerar istället för att sitta och gnälla i grupp. ”Kvinnor kan”, ja men visa det då. ”Kvinnor är lika mycket värda”, ja men gå inte från förhandlingsbordet förrän ni får detsamma då. Feminismen ger en bild att kvinnor är i underläge och svaga, ingenting annat.”

För mig är då den självklara frågan: Elsa, hur i helvete hade du tänkt att denna handlingskraft skulle te sig om inte genom att försöka utbilda och upplysa allmänheten samt försöka förändra samhällets synd på kvinnor, könstillhörighet osv? För bara så att du vet, (suprise!) det är precis det feminismen ständigt jobbar för att göra. Att det sen finns människor (läs trångsynta idioter) som du, som ständigt vägrar se det uppenbara utan istället klamrar sig fast vid ålderdomliga värderingar och inte klarar av att se utanför sin egna yttepyttelilla värld. För om JAG inte utsatts för något patriarkalt förtryck där det stod skrivet i pannan på förtryckaren, DÅ KAN det ju inte finnas (ironi).

Elsas kommentar till artikeln

 

Urklipp från artikeln

Stockholm Pride 2013

En av fördelarna med att bo i Hufvudstaden är att tillgången till event, upplevelser, saker att göra, saker att se… ja, till världen är så vansinnigt mycket större än under mina 25 år i Umeå. Förra veckan var det till exempel Stockholm Pride 2013 och självklart var jag och tittade på paraden. Personligen är jag inte direkt engagerad i HBTQ-frågor, men inte för att jag inte tycker att det är otroligt viktigt (för det är det!) utan för att jag känner att det finns andra kamper som ligger mig närmare om hjärtat. Till exempel feminism och miljö. Men det beror ju bara på att jag själv är heterosexuell och därmed tillhör den förbannade normen och därför inte har drivet som behövs för att utkämpa kampen. Med andra ord så är jag helt enkelt lite för ego.

Men inte desto mindre så tycker jag att hela Pride-veckan är ofattbart viktig. Inte för mig personligen men för hela samhället. För jag är ju som bekant feminist och jag ser det som fullständigt omöjligt att vara feminist samtidigt som en är homofob eller emot Pride. Det är ju lite som att vara mörkhyad och rasist. För även om kvinnor inte förtrycks på samma sätt som homosexuella, trans- eller bipersoner så handlar det i grund och botten om allas lika värde (både inför lagen och i samhället) och att alla ska få samma möjligheter till utbildning, jobb, säkerhet, inte behöva utstå sexuella trakasserier…. en kan ju hålla på att räkna upp saker i oändligheten känns det som, men ni fattar vinken.

Även om Pride pågår en hel vecka (eller iaf 5 dagar) så var jag själv bara och kollade på själva paraden som är le grand finale. Asroligt var det! Och väldigt varm. Här kommer iaf ett litet bildregn från paraden. Fotade egentligen en massa mer men bilder tagna på långt avstånd med mobilkamera blir som bekant inte så bra.

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

Från paraden, Stockholm Pride 2013

 

När män tar sig tolkningsföreträde i kvinnofrågor

I mitt förra inlägg om menskoppar så länkade jag till en artikel i Aftonbladet (som du även hittar här). Jag tycker att artikeln i sig var superbra eftersom jag själv älskar min menskopp och vill gärna sprida detta vidare till så många kvinnor som möjligt. Men förstå min förundran (och irritation) när jag läste kommentarerna till artikeln och inser att av totalt 18 kommentarer är 4 skickade av män som försöker göra sig roliga på menskoppens (och kvinnors) bekostnad. ”Enda problemet jag känner att dessa har är att jag måste trycka åt så himla mycket för att de ska sitta fast, någon annan som har samma problem? :/” undrar till exempel Erik.

Min första tanke när jag läste Karls kommentar ”Har kört med menskopp i 3 månader nu och är riktigt nöjd” var att det förmodligen var en kvinna som av misstag varit inloggad på sin mans/sambos/brors facebook-konto när hon skrev kommentaren, men med tanke på att över en femtedel av kommentarerna är inskickade av en man så börjar jag starkt tvivla på att det är så det gått till. Inte nog med att män alltid ska räknas som normen i samhället och allt som oftast tar sig tolkningsföreträde om i princip allt i allmänhet. Nu tar dom sig dessutom friheten att klampa in i ett kommentarsfält som så tydligt riktar sig till kvinnor och kvinnors kroppar. Vissa (män) verkar helt enkelt inte kapabla till att fatta när dom ska vara tysta.

Skärmklipp från kommentarsfältet i artikeln på Aftonbladet

Det där med mens

Precis som alla andra månader sedan jag kom in i puberteten så har jag för tillfället mens. Men det är ju sånt där som en inte ska prata om. Det är ju äckligt och alldeles för privat. Nej, mens är något skamligt som inte ska diskuteras eller talas öppet om.

Jag hoppas att alla som läser det här inser att jag är ironisk nå så djävulskt. Självklart ska vi prata om mens! Mens är något naturligt som alla kvinnor har under en så stor del av sitt liv att det är fullständigt oacceptabelt att det fortsätter vara så tabubelagt som det är idag. Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan för ett par dagar sedan men har inte riktigt kommit mig för. Men så såg jag precis en artikel om precis detta så nu blir det till slut av. Jag erkänner att första känslan var ”skit också, nån annan hann före!” men egentligen är jag bara lyckligare ju mer som skrivs i ämnet så besvikelsen svängde snabbt över till glädje.

Jag tycker inte att mens är det minsta kul. Det gör ont och jävlas, men just därför tänkte jag dela med mig av mitt bästa tips när det gäller att underlätta hela grejen. Självklart pratar jag om Menskoppen! (Bilden har jag stulit från menskopp.org)

Menskoppar i olika färger

 

Själv har jag använt min menskopp i drygt 3 år och har aldrig någonsin ångrat mitt köp. Eftersom menskoppen samlar upp blodet istället för att suga upp det så rubbas inte ph-balansen eller bakteriefloran i slidan på samma sätt som när en använder tampong. Dessutom så varken känns den eller syns den och behöver bara tömmas 1-2 ggr/dygn så den är smidigare än både tamponger och bindor på alla sätt oavsett hur mycket eller lite en blöder. Och att en menskopp kan användas i 5-10 år gör dessutom att den är både billigare och miljövänligare än alla andra alternativ.

Fördelar med menskopp

  • Smidigare
  • Skönare
  • Billigare
  • Bättre för miljön

Nackdelar med menskopp

(Listan är tom)

Om en vill ha fler argument utöver mina personliga erfarenheter som jag har listat ovan så kan en med fördel besöka menskopp.se. Där kan en även läsa mer om hur menskoppen används och lägga en beställning!

När normbrytande människor försvinner i mängden

En sak som jag tycker är intressant med könsroller och normer är hur vi ofta är så jäkla insnöade på att saker ska vara på ett visst sätt att vi inte ens märker när så inte är fallet. Till exempel som i helgen då jag och T var på grillfest. Vi var ett gäng på ungefär 15 personer där könsfördelningen var något så när 50/50. Vi pratade, drack och njöt av det fina vädret när det så blev dags för grillningen. I min och T’s relation så är det i regel jag som grillar helt enkelt eftersom jag är den som är bäst på det. Till festen hade folk hade tagit med sig sitt eget kött och fick således även grilla detta själva.

Jag slänger upp vårt kött på grillgallret, hjälper några av dom andra som inte var lika skillade som jag och sätter mig därefter för att avnjuta en riktig festmåltid. Jag skulle nog helt ogenerat faktiskt våga påstå att jag var den bästa grillaren på stället. Men trots detta envisas (såklart) någon av grabbarna med att påpeka att ”Höhö, nu är det sådär stereotypt som vanligt. Bara grabbar som grillar!” (okej, han lät överhuvudtaget inte så dryg som jag fick honom att framstå men ändå). Det jag vill belysa med det här är alltså inte att killen som kom med kommentaren på något sätt skulle vara nån dryg jävel (snarare tvärt om), men jag kan bli så less på att jag som tjej tydligen överhuvudtaget inte ens noterades i massan av grillande grabbar. Det var precis som att förväntningarna över att grillning är en typiskt manlig grej att hålla på med gjorde att jag som tjej blev fullkomligt osynlig, alternativt inte räknades.

Det är ungefär samma sak som när chefen kommer in på kontoret och utbrister ”Tjena grabbar!… Eh, och tjejer…” (för att jag är ensam tjej), eller när jag spelar beach volleyboll med några kompisar och lagkamraterna inleder matchen med ”Kom igen nu grabbar!” (återigen för att jag är ensam tjej), eller när samma kompisgäng en liten stund senare kommer på den briljanta idén att basta ihop efter matchen (tack för det hörrni, kul att jag är den enda som inte får följa med in i ert omklädningsrum)… Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men det tänker jag alltså inte göra. Självklart tycker jag att det är dags att vi slutar att leva efter stereotyperna men framförallt att sluta reproducera dom i sammanhang där dom överhuvudtaget inte finns eller där dom åtminstone är på väg att luckras upp! Fokusera mindre på könen och mer på aktiviteten. Sluta räkna mig till en av grabbarna och räkna istället oss alla som människor.

Hatet – En bok om antifeminism

Efter att ha läst ut boken om Zlatan kände jag att det var dags för lite tyngre läsning igen. För även om Zlatan inte alltid verkar haft det så jävla lätt så handlar boken trots allt om hans framgångssaga och den är dessutom skriven på ett lättläst och ganska underhållande sätt. Jag bestämde därför att att det var dags för Maria Svelands Hatet – En bok om antifeminism.

Jag är som bekant själv feminist egentligen sen långt tillbaka men dom senaste månaderna har jag börjat söka information lite mer aktivt och blivit mer öppen med var jag står någonstans. Och ju mer insatt jag blir desto mer känner jag att jag vill veta, fundera, analysera. Vilka normer är det egentligen som finns i vårt samhälle? Hur uppstår dom hatiska debatterna som titt som tätt förföljer feminister och kvinnor i stort?

Hatet – En bok om antifeminism är en bok som visserligen inte kan ge några absoluta sanningar om just detta, men som jag ändå tycker kommer en bra bit på vägen. Det Maria Sveland gör i boken är nämligen dels att belysa några av de stora debatterna som pågått dom senaste åren så att läsaren får ett lite större perspektiv på hur debatterna egentligen uppstått och vad dessa har gemensamt. Dessutom försöker hon sätta ord på varför feminism verkar upplevas så hotfullt och hur framförallt media spelar en stor roll när det gäller att låta antifeminismen få en utbredd plats i samhället.

Rekommenderas! Egentligen inte bara till uttalade feminister utan kanske framförallt till människor som antingen är för jämställdhet (som för övrigt inte verkar finnas i ordlistan nu när jag skriver detta inlägg, säg what!) men som inte tagit klivet och börjat kalla sig själva feminister. Jag vill även rekommendera boken till dom som kanske inte tycker att det här med feminism är deras grej eller att kvinnohatet är ett tillräckligt stort problem för att en ska behöva ta det på allvar, eller för den delen till människor som befinner sig på andra sidan och faktiskt tillhör antifeministerna.

Tänkte bara avsluta med ett citat ur boken:

”När feminister dessutom envisas med att göra mäns våld mot kvinnor till en politisk fråga, vibrerar luften av den upplevda anklagelsen. Oförmågan – eller oviljan – att skilja på struktur och individ får dem att mena att allt prat om mäns våld mot kvinnor rymmer en kollektiv skuldbeläggning av män, en anklagelseakt sprungen ur feministernas manshat.

Här uppstår hatet hos de vita kränkta män som skyller sina tillkortakommanden och personliga förluster på invandrare och kvinnor. Det spelar ingen roll att det finns tusen rapporter som visar svart på vitt att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden och inom en rad andra områden, eller Statistiska centralbyråns statistik som visar att kvinnor är de som gör största delen av det obetalda hushållsarbetet och dessutom tjänar i genomsnitt 4 000 kronor mindre än männen varje månad. De vita kränkta männens upplevelse av att vara diskriminerade gör dem blinda för dessa fakta.”

- Mara Sveland, ur Hatet – En bok om antifeminism

Förnärmade förtryckare och utskällda offer

Hade en väldigt intressant sms-diskussion med en vän tidigare ikväll angående mäns förmåga att kommentera kvinnors utseende och sen ha mage att bli förnärmade och ge oss kvinnor dåligt samvete när vi säger ifrån. För det är faktiskt så det ofta fungerar. Lite titt som tätt händer det nämligen att människor (oftast män) slänger in kommentarer om ens utseende lite slentrianmässigt och verkar på något märkligt sätt förvänta sig uppskattning för hur snälla dom är och gärna ett litet fnitter till svar. Hur ofta får en inte ett ”Tjena snygging” slängt i ansiktet när en möter en bekant som en inte sett på länge. Att jag och många (kanske dom flesta?) andra kvinnor bara uppfattar det här beteendet som obekvämt verkar däremot gå personen helt förbi.

Min allmänna känsla inför den här typen av situationer är att jag känner obehag och förvirring. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta kommentarerna eftersom dom är så skickligt förklädda till smicker och beröm. Jag uppfattar det oftast som att mannen (ja, nu generaliserar jag till att bara diskutera liknande kommentarer från män) faktiskt på nåt skevt sätt tror att han är snäll. Men i själva verket är det bara en tung boja som nästan obemärkt låser fast våra händer och fötter. För det är nämligen så patriarkatet fungerar. Det är inte min avsikt att på något sätt försvara förtrycket som det handlar om. Jag kan däremot inse att männen själva i många fall inte har fattat att det dom pysslar med faktiskt är förtryck. Ärligt talat så tror jag att dom (flesta) på fullaste allvar tror att dom är snälla när dom i själva verket bara fortsätter bidra till ett av patriarkatets skickligast kamouflerade utövningsområden. Precis på samma sätt som vi kvinnor uppfostras till att behaga män och låta oss behandlas som objekt så uppfostras nämligen även män till att kvinnor är till för deras behag och att dessa är okej att bedöma utifrån sitt utseende. Det sjukaste av allt är ändå att  när den där olustkänslan kommer krypande långt inifrån är vi snabba med att lägga locket på och istället för att säga ifrån bemöter vi ofta kommentaren med ett leende och ett tack.

En kan ju tycka att jamen va fan, sluta klaga och säg ifrån då. Hur ska annars dom stackars männen förstå att det dom pysslar med är förtryck? Inte fan är dom tankeläsare! Men det är ju där skon klämmer. Hur bemöter en en kommentar som uppfattas som välmenande men som i själva verket bidrar till utövandet av ett förtryck? Hur säger en ifrån utan att själv uppfattas som boven i dramat? Oftast när dom här situationerna uppstår brukar jag personligen (hur dumt det än är) antingen spela med i spelet och komma med ett lamt ”tack”, alternativt inte kommentera snedsteget utan istället svara något i stil med ”kul att se dig också”. Ibland händer det däremot att situationen känns så pass obehaglig att jag väljer att vänligt men bestämt säga ifrån. Vad en skulle kunna förvänta sig då är förståelse, möjligtvis en ursäkt och förstås att det hela inte upprepas. Tyvärr är detta sällan fallet. Istället får en sig en ordentlig utskällning, blir kallad bitch och ska minsann sättas på plats. Stackars lilla mannen känner sig nämligen oerhört förnärmad och påhoppad som inte blir bemött med stående ovationer när han kommer med något så fint som beröm för mitt utseende. För han ville ju bara vara snäll och jag är minsann en jävla bitch som har mage att inte bli tacksam för hans fina gest! Och även om det (såklart) kan upplevas som väldigt obehagligt att bli utskälld efter noter för att en gör något så självklart som att säga ifrån när någon tar sig rättigheten att kommentera ens kropp, så är det nog ändå här förtrycket i situationen blir som mest påtagligt. För hur långt har det inte gått när en blir förnärmad över något så banalt som en vänligt men bestämt tack, men nej tack. Ett litet tips till alla män där ute: blir du arg och/eller upprörd över att en kvinna inte uppskattar din fina gest så kan du ge dig fan på att din gest inte var så jävla fin som du kanske trodde.