Eller varför inte lära tafsarna lite vett?

Läste en artikel i DN att polisen i Peking råder kvinnor att skydda sig mot sexuella trakasserier i kollektivtrafiken genom att undvika att bära korta kjolar/shorts, sitta eller stå på lågt belägna platser eller på annat sätt skyla sina kroppar med exempelvis väskor eller tidningar. Snacka om att jag börjar bli ofantligt less på att det hela tiden är vi kvinnor som ska ta ansvar för att inte bli trakasserade istället för att männen helt enkelt skulle kunna låta bli att trakassera oss! Själv kan jag för mitt liv inte förstå att en överhuvudtaget tänker tanken att ta på någon annans kropp utan ett tydligt godkännande. Att dessutom ta på en främling (som det ofta handlar om i det specifika fallet med kollektivtrafiken) är ju bara befängt. Men tydligen verkar det fullkomligt rimligt för många (framförallt) män där ute i samhället. Att ta sig rätten att röra vid en annan människas kropp, helt utan tillstymmelse av medgivande. Att ansvaret för att detta ska undvikas sedan läggs på kvinnor istället för att lära pojkar i tidig ålder hur man beter sig är ju som gjort för att hålla liv i problemet. För visst är det konstigt att det till så stor del är bara män som beter sig på det här sättet? Och att det dessutom får fortgå utan några som helst reflektioner hos den stora massan. ”Boys will be boys” brukar det ju heta. Men när i helvete ska närvaron av en penis sluta vara en ursäkt för att bete sig som ett regelrätt svin och dessutom komma undan med det? När ska vi vuxna människor ta vårt ansvar och börja uppfostra våra söner till människor istället för till män? En kan ju tycka att det vore på sin plats att börja lära våra söner vad som är rätt istället för att envisas med att lära våra döttrar hur man aktar sig för män som gör fel.

What will you teach your son

Min cykel är ingen skräpkorg!

Idag är jag på bra humör. Det har gått helt okej på jobbet. Jag har faktiskt fått lite ordning på min kaosartade kod som jag trilskats med den senaste tiden. Vad som däremot INTE gör mig glad är när folk envisas med att slänga skräp i min cykelkorg! En liten del av mig önskar att jag tog denna någon på bar gärning någon gång så att jag kunde ta skräpet och trycka upp i ansiktet på hen! För det har nämligen hänt mer än en gång, ja då. Sen jag flyttade till Solna har det hänt hela 3 gånger (på lika många månader). Jag kanske skulle kunna sitta på lur och spana någon dag för att sedan kunna hoppa fram och vråla ”haha! Här har du ditt skräp din sopa!” och kanske kasta skräpet på hen, gärna i ansiktet. Eller så skulle jag kunna vara sådär lite dryg och klämma ur mig nåt lamt i stil med ”nej men oj då, kanske dags att gå till optikern om du ser så dåligt att du misstar min cykelkorg för en soptunna”… Eller varför inte låtsas prata i telefonen och högt och tydligt säga ”åh fy bubblan, någon har kastat skräp i min cykelkorg!” så att hen hör det men lixom inte riktigt vet ifall jag faktiskt såg hen kasta skräpet eller inte och får dåligt samvete och inser vilken lat och dålig människa hen är.

Oj, vilka idéer som bara sprudlar ur mig nu känner jag! Men nu finns det bara 2 saker som står i vägen för min hämndaktion av rang. För det första känns det opraktiskt och tidsödande nå så jävulskt att stå och lurpassa vid cykeln med tanke på att det inte precis är några mängder skräp vi talar om och det dessutom bara händer en sisådär en gång i månaden. Och för det andra så är jag inte ens arg så att faktiskt agera ut min (icke existerande) ilska känns som aningen meningslös. Men, det vore faktiskt trevligt ifall folk kunde bemöda sig att bära sitt skräp ytterligare några meter till närmsta papperskorg istället för att dumpa det på första bästa ställe så fort innehållet i skräpet är uppätet. Lata jävlar.

Cykelkorg med skräp

 

En kvinnas förbannelse

Klockan är strax efter 8 en söndagmorgon. Gick dock och la mig kl 03.30 vilket får mig att fundera över hur min kropp tänker när den envisas med att ALLTID vara så förbaskat morgonpigg oavsett hur lite jag sovit. Jag vaknar upp på Björns soffa efter en fantastisk sommaravslutning med ID-programmet i underbara Umeå. God mat, trevligt sällskap, fint väder och lyckan över att träffa alla människor jag tycker om, men som jag inte sett sen jag flyttade till Stockholm i februari. En fantastiskt lyckad kväll fylld med positivitet med andra ord. Om det inte vore för EN sak. Nämligen män som inte fattar att en kvinna som inte är intresserad ska lämnas ifred.

Sittningen var avslutad och nattklubben hade öppnat. Människor hade spritt ut sig över lokalen och främmande människor som bara var där för att festa och ha kul hade strömmat in för fullt. Jag och ett stort gäng av folket från sittningen hade intagit dansgolvet för en stund men efter några låtar var det bara jag och en till tjej kvar som dansade. En man som står strax intill mig pockar på min uppmärksamhet och gör det tydligt att han vill säga något. ”Vad heter du?” undrar han. ”Sorry” svarar jag och går bort från honom och fortsätter dansa med min vännina. Han fortsätter försöka få min uppmärksamhet så jag och min kompis fuldansar överdrivet mycket med varandra bara för att göra det övertydligt att jag inte är det minsta intresserad av honom. Då kommer han fram till mig istället och säger ”det där var inte snällt”.”Jag är inte snäll. Jag vill bara dansa med mina vänner” svarar jag, vilket för mig inte på något sätt skulle kunna missförstås som något annat än vad det är. Nämligen ett fett jävla avvisande. Men istället för att köpa nederlaget och ragga på någon annan envisas mannen med ytterligare ett försök. ”Men jag vill vara din vän” säger han vilket jag helt enkelt besvara med att lämna dansgolvet. Jag har nämligen tröttnat på att ständigt måsta argumentera för min önskan att få vistas ostört i det offentliga utan att hela tiden vara män till lags.

Jag dansar inte mer den kvällen, vilket visserligen inte enbart beror på det inträffade. Men jag har helt enkelt tappat suget. När i helvete ska män förstå ett uppenbart avvisande och bara acceptera det och gå vidare istället för att försöka kräva någon slags rätt till kvinnors medvetande, kroppar och uppmärksamhet? När i helvete ska jag kunna gå ut och ha roligt med mina vänner utan att måsta värja mig mot män som fått för sig att deras närvaro överhuvudtaget skulle vara något som jag bryr mig det minsta om? När ska jag kunna dansa ostört utan att behöva lämna dansgolvet med en oroande klump i magen eller ett brinnande förbannat inre? För det var det du gav mig, okända man. Förbannelse. Olust. Vrede.

Skönt att stället kryllade av människor som jag faktiskt VILL ge min uppmärksamhet och som snabbt får mig på bättre humör.

”Här kommer lilla rynkiga jag”

Läste precis ett underbart inlägg om amning i det offentliga av Underbara Clara. Det är ju en debatt som pågått ett bra tag nu och jag kan inte riktigt förstå hur många människor som på fullaste allvar verkar finna amning som något äckligt eller stötande. Ja, jag förstår att en kvinna som ammar kan väcka viss osäkerhet. ”Vart ska jag titta?”, ”Shit! Jag kollade på hennes bröst, hoppas att hon inte märkte det”, ”undrar om hon blir förnärmad om hon ser att jag stirrar”. Jag kan förstå att såna reaktioner finns helt enkelt för att hur naturligt det än må vara att en mamma ammar sitt barn, så är ändå bröst samtidigt något privat som i dom flesta andra sammanhang brukar skylas. Men att känna äckel? Nej, fy tusan. Om det är nåt som är äckligt så är det väl alla idioter som anser att kvinnor ska stanna i hemmet och förpassas från det allmänna rummet så fort dom föder barn. Jag vågar nog påstå att samhället vore ack så mycket trevligare om ni stannade hemma istället!

Ekonomisk ojämställdhet

Jag har alltid varit starkt för jämställdhet, men när jag var yngre levde jag glatt i tron om att det inte var så stor skillnad mellan kvinnors och mäns inkomst. Pratet gick om att de skillnader som fanns berodde på att kvinnor själva väljer lägre avlönade jobb eller att de faktiskt rent boilogiskt (ofta) är fysiskt svagare än män och därför inte klarar av att utföra riktigt samma jobb som sina manliga kollegor inom fysiskt tunga arbeten. Jag tänker inte (i det här inlägget) gå in djupare på de strukturer som finns och som är den bakomliggande orsaken till att kvinnor ”väljer” lägre avlönade yrken. Däremot vill jag lyfta en undersökning som Umeå kommun publicerat på sin hemsida som på ett effektivt och enkelt sätt sammanfattar vilka ekonomiska klyftor det finns mellan könen.

Undersökningen visar bland annat att dessa sjuka löneskillnader finns såväl inom mansdominerade yrken (för stora, tuffa, muskulösa män eller?) som inom kvinnodominerade sådana (för snälla, omhändertagande, duktiga kvinnor med modersinstinkter va?). Undersökningen i sin helhet finns här och fan vad jag önskar att mitt 16-åriga jag hade haft tillgång till den så att jag hade kunnat banka in lite vett i skallen på mig själv lite tidigare.

Andel kvinnor och löneskillnader för kvinnor jämfört med män i olika yrkesgrupper

 

Nu ska jag sätta mig och programmera lite till mitt exjobb. För trots att vissa människor (läs mansgrisar) frenetiskt hävdar att ”kvinnor inte kan programmera” så tänker jag göra det och ha lika hög lön som mina kollegor oavsett snopp eller snippa.

Det gäller att börja köna i tid!

Förra veckan blev jag moster! Mitt första syskonbarn har därmed kommit till världen, men kommer snart följas av ytterligare ett (ja, båda min systrar blev gravida med bara nån månads mellanrum). Känns otroligt kul och jag ska bli världens coolaste moster. Men jag måste ju erkänna att det här med att nära och kära förökar sig har helt klart fått mig att tänka.

Första gången jag pratade med min syster efter förlossningen så undvek jag medvetet den klassiska frågan ”vad blev det?”, bara för att jag faktiskt inte tycker att det borde spela någon roll. Men nu i efterdyningarna har jag insett hur otroligt inkörda vi människor är på kön. Den första frågan jag har fått av alla mina vänner som fått veta att bäbisen äntligen kommit ut har varit just ”vad blev det?” och jag kan inte låta bli att tänka tyst för mig själv ”Ett barn för fan! Det blev ett människobarn!”. Jag har (tyvärr) inte sagt det högt utan istället svarat ”jag frågade inte, men hon kallade hen för ‘han’ så jag antar att det blev en pojke”, men nästa gång då jävlar. Då ska jag ge ett svar som är lika korkat som frågan.